Löpning

Jag undrar vad det är som har hänt. Jag har aldrig gillat att springa. Började tvinga mig till några korta rundor i höstas efter en konferens där idén föddes, efter ett par glas vin, att vår avdelning skulle utmana en annan avdelning i Tjejmilen. I vintras låg träningen nere helt men det gjorde ju inget, Tjejmilen är ju först på sensommaren. Men så i februari anställes en kille hos oss (ja, vi var en helt klart kvinnodominerad avdelning) och för att inte utesluta någon byttes Tjejmilen mot Blodomloppet. Det enda kruxet var att det går ju redan i maj... Så det var bara att snöra på sig löparskorna och börja träna lite mer målmedevetet när vintern släppt sitt grepp. 

Och tänk, nu tycker jag det är riktigt skönt att springa. Jag springer inte jättelångt och inte jättefort, men jag tar mig skapligt runt ömsom dryga 4 km och ömsom 8,5 km, med några korta gångsträckor när flåset inte riktigt räcker till. Jag trodde aldrig att jag skulle komma hit. Kom på mig själv idag med att sitta och läsa om tips för att springa en mil, hur man skulle lägga upp träningen och hur man ska äta på dagen för loppet. Träningen är lite sent att ändra på med maten på dagen för loppet kan jag fortfarande göra något åt. För i morgon är det dags, Blodomloppet, med mig springandes en mil. Enhel mil! Det trodde jag aldrig! Jag måste ha blivit knäpp, men jag ser faktiskt fram emot det. Och vi peppar varandra på jobbet, de andra som ska springa milen och de som ska springa 5 km och de som ska promenera 5 km. Härlig stämning. Heja oss! Och nej, killen som anställdes kan inte vara med. Men det gör inget, nu fick jag ju tummen ur och det är jag glad för.

Idag ska jag fara till Örebro för konferens. Sen ska jag hem och ladda, packa träningsväskan, fundera på exakt vad jag ska äta under morgondagen och när. Har jag blivit knäpp, eller?! Ja, kanske, men det är helt ok.

Önskar er alla en fin dag.

Kram Helén